Ett debutalbum från sångerskan Ellen Andersson med Anton Forsberg, gitarr, Hannes Jonsson, bas, Sebastian Brydniak, trummor. Gäster på albumet är Peter Asplund på trumpet och flygelhorn och Oilly Wallace (DK) på altsax.
Man har på sätt och vis två vägar att gå som jazzartist om man vill hålla traditionen vid liv. Det ena är att komponera nytt som ingen hört förut och det andra är att ta ett antal standardlåtar och stöpa om dem på något nytt sätt så att jazzens idé, alltid vidareutveckling, hålls vid liv. Ellen valde det senare och lyckas ganska bra tycker jag. Alla musiker är för mig nya bekantskaper (utom urstyve Peter Asplund då) men jag tycker alla sköter sig utmärkt och Oilly Wallace skulle jag vilja höra lite mer av.
Sångligt låter Ellen säker och trygg. Rösten har ibland den timbre Billie Holiday hade. Jag kan inte avgöra om det bara är så eller om det är något hon medvetet strävar efter. I så fall är det onödigt, hon håller ändå.
Bästa låt: ”Au Privave” i duett med Peter Asplunds trumpet.
Mats Åkerström