Det har hänt förr. Minns Eva Cassady, sångerskan. Och nu: John Williams.
När "Stoner" från 1965 först gavs ut väckte den måttligt intresse, men plötsligt hyllas den unisont.
Varför? Varför först nu? För den sent sedda kvaliteten, förstås, men kanske också för anstrykningen av tragedi. John Williams (1922-94) dog inte lika ung som Eva Cassidy (och mer än en återupptäckt sydamerikansk författare), men han fick inte den uppskattning han nu anses ha förtjänat.
Men där finns också aningen av parallell. Liksom sin romangestalt William Stoner var John Williams universitetslärare och möjligen lånade han Stoners drag av sig själv.
I vilket fall: "Stoner" är berättelsen om en fattig bondpojke vars föräldrar i början av 1900-talet uppmanar sonen att skaffa en universitetsutbildning i jordbrukskunskap. Men efter något år upptäcker han litteraturen och byter spår. Han gifter sig, men äktenskapet blir en katastrof. Han får en dotter som han älskar, men även på den fronten blir det problem. Han möter sin verkliga kärlek, men gissa hur det slutar. Den som får det prefektjobb han tackat nej till förtrycker honom. Och som inte det skulle räcka …
John Williams skriver sparsmakat och vackert. Och visst: William Stoner förtjänar sin uppmärksamhet, för världen är full av människor som det inte går bra för.
Men hur mycket elände tål man?
För mig liknar "Stoner" frosseri i tragedi.
Olle Lundqvist
