Eftertänksamt tonspråk

Tigran Mansurian (f 1939) är en tonsättare man inte stöter på varje dag. Han är född i Beirut, utbildad i Yerevan, Armenien, och räknas i dag som landets främste kompositör av klassisk musik och filmmusik. Mest känd i väst är han dock för sin mycket originella kammarmusik, ofta hisnande vacker, utan att för den skull vara det minsta inställsam. I samband med 75-årsdagen släppte det tyska skivbolaget ECM en cd med fyra verk för solister och stråkar: äldsta verket är en oerhört koncentrerad dubbelkonsert för violin, cello och stråkorkester (1978), yngst är ”Quasi parlando” för cello och stråkorkester (2012), tillägnad den tyska cellisten Anja Lechner. Bäst spåret är dock ”Four Serious Songs”, som är en konsert för violin och stråkorkester. Förutom Lechner medverkar också den moldaviska violinisten Patricia Kopatchinskaja och Amsterdam Sinfonietta. Det är en hel del som hänt med Mansurians kompositioner under de drygt 30 åren. Tonspråk har blivit strävare, lite mer eftertänksamt, utan att för den skull bli svårlyssnat eller tråkigt. Allt är väl framfört med lagom doser av intensitet, koncentration och finess.

Foto: Norran