Ingemar Nilsson är starkt förknippad med sin verkstad på Krukmakargatan.
Krukmakargatan 7. För många en Skellefteadress i mängden, men för Ingemar Nilsson är det lika mycket en vägbeskrivning som en del av hans identitet. Det röda huset, på en tvärgata invid Parkbron, rymmer allt det som är ENI. Från koppar i naturnära färger till självporträtten, linjerna och vidare till de allra senaste oljemålningarna.
– Det här är ju faktiskt min gata. För några år sedan när vägarna byggdes om stod den här gatan utan namn och då gav mina grannar namnförslaget Krukmakargatan. Och så fick det bli. Den här platsen har blivit min på många sätt, säger han.
Efter en uppväxt på Öland och studier på Capellagården hamnade Ingemar Nilsson och hustrun Eva i Skellefteå. Året var 1967 och anledningen lite av en slump.
– Vår plan var att bosätta oss någonstans mellan Norsjö och Öland. Och när vi fick ett erbjudande om att hyra ett litet hus i centrala Skellefteå så bosatte vi oss här.
På adressen Krukmakargatan 7 har Ingemar Nilsson varit verksam sedan 1969.
Två år senare flyttade verkstaden till Krukmakargatan. Hyllorna är fyllda till bredden av Ingemar Nilssons signum – allt från tomtar till stillsamma katter i keramik. Varje vrå vittnar om åren som spenderats med att skapa. Och det är också där, i tillbakablicken och reflektionen, som utställningen "Summerar" har sin utgångspunkt.
– Jag kände att jag ville summera det jag gjort, hitta tillbaka och lyfta fram sådant jag har skapat. Men också titta framåt. Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta på det här viset? Eller inte? säger Ingemar Nilsson.
I lördags var det dags för vernissage på Galleri1 och precis som namnet antyder handlar det om en sammanställning, ett varierande urval.
– Jag vill påminna folk om att jag fortfarande finns. Därför vill jag visa upp en blandning av det jag gör – det blir både keramikalster och tavlor. Och trots att det är en summering finns där också nya verk. Jag vill ofta vidare och testa nytt, även om jag har mitt uttryck. Den här gången finns några oljemålningar med, det är nytt.
Verkstaden på Krukmakargatan kommer fortsätta vara öppen.
Det är relativt få konstnärer som haft just konsten som enda sysselsättning hela yrkeslivet, men så är fallet för Ingemar Nilsson.
– Det har rullat på, men det är klart att det har varit knapert ekonomiskt ibland. Det är svårt att leva på konsten, men eftersom jag har gjort det hela livet har jag också haft möjligheten att verkligen förfina och förbättra mitt uttryck. Dämpade färgskalor, praktiskt, vackert och god form – det är en Nilsson, säger han.
Efter att ha dykt ner i sitt eget skaparliv, reflekterat över en dåtid fylld av basker, pensel och pipa, vad har han då kommit fram till?
– I arbetet med utställningen har jag tänkt mycket på vad jag lämnar efter mig. Men också vad som händer nu. Och det jag vet är att jag inte stänger dörren. Verkstaden på Krukmakargatan kommer fortsätta vara öppen, säger Ingemar Nilsson.