Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius lämnar Akademien, uppger hon själv för journalisterna utanför Börshuset i Gamla stan efter Svenska Akademiens sammanträde på torsdagen. Här promenerar hon i väg med Akademiledamoten Sara Stridsberg.
19.58 under torsdagskvällen plingade det till i mobiltelefonen. "Danius avgår", stod det. Elva bokstäver som rymmer hela Svenska Akademiens kris men också en sorglig påminnelse om att vi egentligen står och stampar på exakt samma ställe.
Vi tar det från början. I höstas vittnade 18 kvinnor om hur de utsatts för övergrepp av den så kallade kulturprofilen, en man med nära band till Svenska Akademien.
Efter avslöjandet fick en advokatbyrå i uppdrag att utreda profilens koppling till Akademien och det var när utredningen presenterades tidigare i vår som sprickorna uppenbarades. Tre ledamöter lämnade och Svenska Dagbladet avslöjade att det finns skäl att misstänka att sekretessregler brutits, bland annat i samband med Nobelprisöverläggningar.
Det finns mycket att kommentera kring stormen som fortfarande blåser – vad händer med Svenska Akademien i framtiden? Kommer stadgarna att förändras? Vad betyder det här egentligen?
Nu är det plötsligt som att vi befinner oss där, i år 1786. Du är mer än välkommen att stanna, Horace.
De reflektionerna får du dock leta efter någon annanstans. För mig är nämligen den här litterära tornadon främst synonym med en enda bild; när Sara Danius med huvudet högt och knuten blus lämnar börshuset under torsdagen.
Låt oss stanna där och låta surrealismen, bitterheten och känslan av att titta på en misogyn dokusåpa sjunka in. En man förgriper sig på otaliga kvinnor. Män i en sluten grupp bråkar. En kvinna får skulden, tar fallet, tvingas bort.
Jag tänker på hur Svenska Akademien ska kännetecknas av snille och smak. Jag tänker på hur den bilden raserats och jag inser: de är precis som samhället är mest, en plats där kvinnor förväntas ta ansvar för mäns tillkortakommanden.
Horace Engdahl skrev för några dagar sedan i Expressen att "Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift".
Nu är det plötsligt som att vi befinner oss där, i år 1786. Du är mer än välkommen att stanna, Horace.
Vi andra knyter nävarna – men framförallt blusen.