Konstnären Barbro Hedström vid sitt verk ”Reqiuem till Halabja” 1998.
Funderar över den offentliga konsten. Det tycks finnas ett bäst före-datum. Konstverk faller i glömska. Märks av tidens tand. Blir snart ett med tapeten. Få frågar sig när de kom på plats och varför.
Dags att påminna om den tjugo år gamla skulpturen ”Reqiuem till Halabja”.
Fyra meter hög i lackerat stål och wirar. Konstnären heter Barbro Hedström, bosatt i Stockholm. Materialet kommer från dåvarande AB Arv. Andersson, Skellefteå.
Den fick sin plats med utsikt över Nordanå vid utställningen "Sommarskulpturen II" 1998. I samband med grävningar för nya vattenledningar flyttades skulpturen med trasiga vajrar under en cembratall. Trots att hundratals människor dagligen rör sig kring och över Nordanåområdet undrade ingen vad som hänt. Förrän en insändare i somras ställde frågan.
I september flyttades den från barrträden ut på en öppen yta.
Låt mig ta det här med "Sommarskulpturen II", "Requiem" och "Halabja" från början. 1998 inbjöd Museum Anna Nordlander, MAN, tio kvinnliga konstnärer från Sverige, Danmark och Finland. Tillsammans med sex Skellefteåföretag samarbetade de i projektet "Sommarskulpturen II". Syftet var att utbyta kunskaper och idéer mellan konstnärer och företag.
Under fem intensiva månader skapades en utställning med nitton konstverk. Alla utom ett tillverkades på plats. Utställningen visades samma sommar på Nordanå.
Konstverket vill påminna om tragedin i Halabja 1988.
"Requiem" är namnet på den romersk-katolska kyrkans själamässa. En mässa som inleds med orden ”Requiem aeternam dona eis”. Översatt ”Giv dem evig frid”. Mässans slutord, ”Requiescant in pace”, känner många igen i förkortningen R.I.P. – Rest in peace, det vill säga: vila i frid.
Vilka är de som önskas en evig frid? Hedström vände blicken långt utanför Sverige. Till Halabja i irakiska Kurdistan nära gränsen till Iran. Staden gasbombades 1988 av irakiska trupper. I attacken dödades 5000 civila. Nära dubbelt så många fick allvarliga skador. Det är denna tragedi konstnären ville påminna om när hon tio år senare deltog i "Sommarskulpturen II".
Barbro Hedströms verk är tillsammans med Knutte Westers ”Gzim” i Stadsparken, mig veterligen, de enda konstverk som riktar blicken bortom Skellefteås och Sveriges horisont. De får betraktaren att reflektera över vårt lugna hörn av världen. Satt i kontrast till utsatthet och otrygghet i andra delar.
Norrans dåvarande kulturredaktör Mikael Bengtsson intervjuade Hedström i april 1998. Hon betonade vikten att inte glömma fasanfulla händelser. Bengtsson sammanfattade: ”Likt ett synligt rekviem ska en av Barbro Hedströms skulpturer resa sig och få oss att minnas.”
En detalj är värd att återberätta. Hedström sökte under arbetets gång nya samarbetspartner. Hon ville se om skulpturen kunde fungera som stränginstrument. Cay Nyqvist, musiker vid Västerbottensteatern, fick frågan. Tyvärr gick idén inte att genomföra inom kostnadsramen.
I stället komponerade Nyqvist ett ”Requiem till Halabja” för sågklingor och tegelpannor, som uruppfördes vid vernissagen. Det unika samarbetet inom "Sommarskulpturen II" skapade en utställning och en modell för framtida samarbete mellan konstnärer och företag. Museum Anna Nordlanders vänförening föreslog kommunen att köpa ett verk. Kulturnämnden bestämde sig för "Requiem". För att finansiera köpet användes delvis medel från MAN:s konstfond.
”Likt ett synligt rekviem ska en av Barbro Hedströms skulpturer resa sig och få oss att minnas.”
Historien bakom är alltför viktig för att inte ge den en professionell behandling. Där är man på god väg. Några vajrar återstår att spänna. Måtte den nu inte, som tidigare vintrar, hamna i ett snöupplag. Att "Requiem" står i Skellefteå - långt från Halabja – uppmärksammades en gång av kurdiskspråkig media. Situationen i Mellanöstern gör skulpturen och dess historia högaktuell.