Folkparken. Förr gick nästan alla på dans, även om alla inte var där för att just dansa. I dag är själva dansen mer central.
Redan vid 1900-talets början var det bagarstugor eller i salen till en större mangårdsbyggnad som de danssugna ungdomarna letade sig till. En av de första utedansbanorna i Västerbotten var den som uppfördes 1890 vid Lommyrberget i Ragvaldsträsk.
Några år in på 1900-talet blev det allt vanligare och snart byggdes det dansbanor strax utanför de flesta byar. Men dansen var inte uppskattad av alla, något som de boende i Ljusvattnet gjorde klart efter att ungdomarna byggt en egen dansbana i byn år 1912. Dansbanan byggdes i en liten dalgång vid Södra berget, några kilometer från byn och den hade en sexkantig form med mycket plats för musikerna och sittplatser. Men de äldre förfasade sig över ungdomens förfall och önskade att gud skulle låta åskan slå ner och bränna upp anläggningen. Åskan slog aldrig ner, men med mänsklig hand gjordes däremot två försök att bränna ner anläggningen. Det brann, men den blev aldrig totalförstörd.
Ljusvattnet var inte det enda stället där mordbränder eller hot om sådana skedde. Det var vanligt i norra Västerbotten, skrev tidningsmannen och senare museimannen Ernst Westerlund. Resultatet av hoten om nedbränning varierade, men oturligt nog för de som delade ut hoten så har utgången många gånger blivit de motsatta mot vad de avsåg.
I tidningarna kryllade det var dansannonser som för det mesta annonserade ut danser på dansbanan i respektive by. På en anslagstavla i Bredsele park hänger ett axplock av de gamla annonserna om dans i Kusfors.
– Vi har hittat annonser från tidningen Norra Västerbotten om dans i södra Kusfors från 1938. Men det var förmodligen i en loge på andra sidan älven. Den loge som finns här i dag har vi flyttat hit senare från Finnforstrakten, säger Sören Eklund som tillsammans med sin fru Vivi Ann Eklund varit engagerade i Bredsele park sedan början av 90-talet.
Då var dansen stor i norra Västerbotten och 1996 slog de publikrekord med 1190 besökare.
– Det var vansinnigt mycket folk och det var väldigt många som fick vända hem då de inte fick plats, säger Sören Eklund.
– Det går inge vidare att dansa då, men alla var inte på dansgolvet. De var bara inlösta och många var ute på bilparkeringen, som brukade vara full av spritflaskor och ölburkar efter en kväll.
Varje helg fanns det ett stort utbud av danser och gick det att välja bland ställen så som Bursiljum, Djupgroven och Malåborg. Nästan alla gick på danser, även om alla inte var där för att just dansa. Det var ett ställe att umgås och knyta kontakter på. Men publiken började svika under 90-talet och det tog inte lång tid innan det ena efter det andra stället stängde igen.
– För tjugo år sedan var det dubbelt så mycket folk på en torsdagsdans än vad det är i dag då det kanske är 200 till 300 personer som är ute, säger Stig Hellsten, styrelsemedlem i dansgruppen på Rotan i Skelleftehamn.
Det var framförallt de som var på dansen för det sociala som försvann och en av anledningarna till att de inte längre kom till danslokalerna tror Stig Hellsten bland annat är introduktionen av disko.
– Discogenerationen, som jag tillhör, ville inte lära sig att dansa och därför blev det mindre folk. Det var inte häftigt att dansa pardans för den generationen helt enkelt.
Resultatet blev att publiken svek och hela 90-talet beskriver han som en enda lång utförsbacke.
– Men under 2000-talet stannade det av och nu är dansen jättepopulär bland äldre och yngre generationer, säger Stig Hellsten.
Dansen under 50- och 60-talet var ett av få sätt att roa sig. Då fanns inte stora festivaler, tv eller internet som tog en del av uppmärksamheten. Men även anledningen till varför publiken går ut har ändrats, vilket chefen för Folkets hus i Skelleftehamn Peo Johansson, tror är en bidragande orsak till det minskande besöksantalet.
– Nu är många som är ute mer intresserade av dansen. Förut fanns det pilkastning och allt möjligt att roa sig med och för de som var mer intresserade av det sociala. Det är dem som har försvunnit från dansen.
Men någon oro för att det ska minska ytterligare känner Peo Johansson inte.
– Jag är tvärsäker på att dansen kommer att finnas kvar i någon form, men vilken väg det hela tar vågar jag inte spekulera i. Dansen har ersatts av fester, rockabilly och coverband. Men de är många som hasar runt även när de spelar.
Rekord på 1190 personer. Under 90-talet var det över tusen personer som sökte sig till Bredsele park för att dansa. Bland dem fanns Vivi Ann och Sören Eklund som nuförtiden arrangerar danser på samma ställe.
Annonser. Den äldsta annonsen som hittills hittats om dans i Bredsele park är från 1938.
Dansen i fokus. Under 50- och 60-talet fanns få andra sätt att roa sig i jämförelse med i dag då både festivaler, tv och mobiler stjäl vår uppmärksamhet.