Som titeln antyder, är Lotta Sjöbergs skildring av sin egen depression en tung läsning. Men med en rejäl dos svart humor – ja, rent av galghumor – så lyckas hon göra upplevelsen uthärdlig. Vissa skämt är roliga utan ett mörkt moln som hänger över det men oftast finns allvaret där.
Det är ett svårt ämne att tackla, men boken har något att erbjuda både för den som kan relatera till Lotta Sjöbergs upplevelser, och för de som inte är närmare bekanta med ämnet. Delar av boken kan dock kännas som de var viktiga för henne att skapa, men inte så intressanta för en läsare att ta del av. Helhetsintrycket är ändå starkt, och får en att undra om hon i framtiden kan tackla fler ämnen lika bra.
Andreas Eriksson
