Foto: Laurent Gillieron.
"Honeymoon" sägs vara ett steg tillbaka till succéskivan "Born to die" från 2012. Så är det säkert, men mycket av det superduperdeppiga från fjolårets "Ultraviolence" finns definitivt kvar.
För Lana Del Rey är numera inte bara drottningen över depp utan även en kunglighet när det gäller mischmasch av oändligt med genrer. Vad är nytt då? "Honeymoon" verkar vilja införa enkla, analoga inspelningar, där skrap från mikrofonen och bakgrundsljud som någons sms-signal (?) är inkluderade, på modet igen. Med andra ord blir det väldigt mycket diktafoninspelning á la 1990-tal, men det funkar faktiskt.
Om inte annat är det riktigt skönt att Lana Del Rey's sköra men mäktiga röst får stå i centrum (förutom vissa knaster, då). Singlarna från albumet är redan hajpade, men titlar som mer lågmälda "God knows I've tried" lämnar desto djupare spår.