Fredag
Har du sett ”Martyrs” än? undrar kollegan Adam. Han är uppenbart besviken över att få ett ”nej” åter igen. Vilket är helt förståligt, jag älskar skräckfilm och just den har blivit rätt hyllad. Hade han ställt frågan för 15 år sedan hade han definitivt fått ett ja.
Eller, då fanns ju inte filmen men hade den gjort det hade den drygt 20-åriga Åsa inte tvekat att se den.
”Martyrs” består till viss av scener med tortyr. Det är så klart inte hela handlingen och visst förstår jag att det bara är film men det räcker för att jag ska undvika den. Jag blir så hisekligt åksjuk.
Det började med ett tivoli för ganska många år sedan. För fjärde gången i rad färdades jag i ett stort hjul högt uppe i luften. Och BAM! så slog den fruktansvärda åksjuka som jag trodde växt bort sedan barndomen till. På vägen hem tittade medpassagerarna i bilen skräckslaget på mig av rädsla att jag skulle kräkas på dem. Sedan dess är det svårt med karuseller. Och höga höjder. Vilket jag ofta glömmer bort och därmed glatt antar utmaningar som att till exempel kasta mig ut på en lina mellan träd för att sedan få svindel och anta taktiken ”krypa ihop till en liten boll istället för att röra mig framåt”.
Ett tag efter besöket på tivolit gick färden mot skräcknatten på Umeå filmfestival. Vi såg bland annat filmen ”King of the ants”. Nu kommer jag knappt ihåg filmen men den visade någon synnerligen störande scen. Och BAM! ”Hjäääälp karusell!” tänkte tydligen mitt psyke som gjorde kopplingen ”det här var ju otrevligt – det är bäst att börja må illa och anta samma taktik som på en hög höjd”. Jag kröp ihop till en liten boll i stolen. På rikligt. Och blundade tills filmen var slut för inte kräkas på biosällskapet.
Så nä, jag har inte sett ”Martys”. Kommer inte se den heller.
Men ni som inte blir åksjuka av obehagliga skräckfilmer kan se den här krönikan som ett tips. Se ”Martyrs”, det franska originalet, enligt Adam är den bra.
Det här var ju otrevligt – det är bäst att börja må illa och anta samma taktik som på en hög höjd.