Fredag
I den bioaktuella filmen ”Richard Jewell” insinueras det att journalisten Kathy Scruggs byter sex mot information. Kritiker och gamla kollegor till Scruggs, som var en verklig person, har protesterat. Rolling stones filmkritiker konstaterade bland annat att: ”Försöket att använda slutshaming mot en reporter som inte längre kan försvara sig själv står ut som en svart fläck i en film som i övrigt till stor del följer fakta”. Los Angeles times filmkritiker konstaterade att just Scruggs porträtt var ”en trött och sexistisk stereotyp”.
Manusförfattaren Billy Ray försvarade detta med att folk hakar upp sig på en minut i en över två timmar lång film.
Olivia Wilde, som spelar Scruggs, kommenterade att kritiken i sig är sexistisk. ”Ingen klagar när James Bond använder sex för att få information.”
Ett ohyggligt ogenomtänkt resonemang. James Bond är fiktiv. Skulle Janne Josefsson eller Robert Aschberg visas tillskansa sig uppgifter på samma sätt i ett drama skulle röster höjas även där.
På samma sätt löjd kritik i Sverige när ”Monica Z” hade premiär. Hennes pappa Bengt visades som en synnerligen trångsynt typ. Men de som kände honom påpekade å det starkaste att han var en stöttande pappa. Filmens producent Lena Rehnber försvarade porträttet i en intervju med Aftonbladet: ”För oss representerar han hela patriarkatet under 1960-talet.” En symbol alltså, inte en riktig person. Men han var ju en riktig person.
Jag tycker inte att man behöver följa en människas liv till punkt och pricka när det gäller biografier. Men att göra en människa till en antagonist eller porträttera den som elak eller omoralisk för att ”hotta” upp en berättelse har jag problem med. Hur skulle det kännas om det var ens egen pappa som porträtterades som en filmskurk, om kollegan som man jobbat nära i flera år visas byta sin kropp mot en story? Bara för att göra det snäppet mer spännande.
Om det så bara är en minut i en över två timmar lång film betyder det något.
Ganska mycket faktiskt.