Anastasia Steel och Christian Grey. Foto: UIP
Jag tillhör demsom ställer sig skeptiska och förbryllade till ”Fifty shades of Grey”. Förmodligen väldigt orättvist eftersom jag inte läst någon av böckerna. Att den innehåller bondagesnusk tänker jag inte lägga någon värdering i, tvärtom tycker jag att det är lite kul att det var en sådan bok som människor ogenerat läste på bussen eller på stranden för några år sedan.
Men det finnsnågot oroväckande med dess popularitet. När till och med BDSM- utövare går ut och fördömer handlingen och säger att det snarare handlar om en man som utövar maktmissbruk och psykisk misshandel än om två personer som har ett gemensamt sexuellt intresse börjar varningsklockor ringa. Tycker människor verkligen att det är så himla hett? Och när jag sedan ser kompis efter kompis knata iväg till bion för att se filmversionen blir jag förbryllad. Ser de inte problemet?
Det tog ett oroväckande bra tag innan det slog mig – det är ju faktiskt inte på riktigt.
Jag är typensom alltid föredragit Alan Rickmans Sheriffen av Nottingham framför Kevin Costners Robin Hood och det är inte speciellt ovanligt. För att ta ett mycket mer aktuellt exempel: Trots att bildsköne Chris Hemsworth spelar Thor i Marvel-filmerna vågar jag sätta pengar på att betydligt fler hjärtan har satts i brand för Tom Hiddlestones skurkaktige Loki.
Det är för att hjältar är trista, skurkar är kul – på film. Betyder det att vi vill hänga med dem i verkligenheten? Nej, de finns där bakom skärmen så vi kan titta på dem på ett betryggande avstånd.
”Fifty shades of Grey”tilltalar mig inte och eftersom den är så fruktansvärt populär önskar jag att den haft bättre värderingar. Men tror jag att alla som köat efter biljetter till filmen vill ha en egen mörksinnad Christian Grey där hemma? Nej, jag tror att de bara vill ha honom som den fantasi han är.