En gång i tiden var jag sportnörd. Slukade i princip allt som visades på ettan och tvåan. Det var alltså på den gamla goda tiden, innan trean, fyran, femman, sexan, sjuan, åttan, nian, tian, elvan och så vidare hade gjort entré. A-lagets träningar bevittnades frekvent. A-laget är i detta fall liktydigt med Södra Sandby, ett på den tiden rätt hyggligt division IV-lag.
Detta sportintresse kanaliserades så småningom till journalistiken. Mitt första jobb på en tidning var som sportreporter på Mellersta Skåne i Hörby.
Med åren har dock intresset svalnat. Att alla därhemma inte håller med om att mitt idrottsintresse, med svenska mått mätt, befinner sig på en tämligen blygsam nivå är en helt annan sak. Kan missa både en och annan fotbollsmatch och friidrottsgala utan att bryta ihop.
Nu frågar du säkerligen dig: Vart vill han komma? Frågan är berättigad. Svaret är: Till OS i Sotji.
När dessa rader skrivs (måndag förmiddag) har Sverige två guld, fem silver och två brons. Därtill har Petter Northug fått sig några ordentliga näsbrännor. Från släkten i Norge kommer uppgifter om att Northug inte kommer att sluta tävla, trots att han blivit slagen av en lång rad svenskar, men att han äntligen kommit till bokstaven ö i alfabetet och lärt sig stava till och förstå betydelsen av ordet ödmjukhet.
Nio medaljer, helt fantastiskt, ändå är det svårt att känna glädje, att jubla ikapp med Kalla, Hellner, Jönsson och alla de andra. Det tar emot, insikten om att det faktiskt finns sådant som är viktigare än svenska medaljer gnager och gnager och fortsätter att gnaga.
Floskler och plattityder, javisst, och några timmar till framför tv:n lär det bli. Men för att citera kollegan Ole Mathismoen på norska Aftenposten: ”Jag har glatt mig åt en OS-medalj för sista gången. /…/ Jag har försökt att göra det som många menade var rätt: Kommit ihåg brotten mot mänskliga rättigheter, att den ryska rättsstaten är korrupt och politiskt styrd samt fördömt det – men jag gled över i de fantastiska idrottsprestationerna. Atleterna är oskyldiga till Putins övergrepp och IOK:s undfallenhet. Men nu är det slut. Jag har inte längre samvete att sitta tryggt i min stuga som låtsas som ingenting.”
Kan det sägas bättre?