När urgamla punkdinosaurierna i Descendents släpper sitt första album på tolv år är det mesta sig likt. Samma gubbar i bandet, samma dumsmarta humor och låtar som känns välbekanta. Sångaren och glasögonormen Milo Aukerman låter och ser nästan likadan ut som på essentiella klassikern ”Milo goes to college” från 1982. Hårt slående Bill Stevenson, som under en period även återfanns i Black Flag vid sidan av Descendents, är dessutom en av punkvärldens grymmaste trumslagare.
Som album är dock ”Hypercaffium spazzinate” förvisso kul och bra, men ändå, det är lite som att lyssna på någon av bandets tidigare skivor, bara lite mindre spännande. ”Hypercaffium spazzinate” är dock ändå bättre än ungefär 98 procent av allt annat som släpps som kallas punk nuförtiden.
Dennis Fahlgren