Foto: Trons/TT.
Häromveckan satte jag mig ned i Nordanåteatern för att lyssna på konstnären och regissören Anna Odell berätta om sitt verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”. Innan föreläsningen och frågestunden hade jag självklart tittat på själva utställningen i konsthallen, och funderat över dess innehåll.
En liten sidonot är att Anna Odell själv påpekade att ljudet på utställningen inte stämde. Och om så varit fallet under de månader som verket visats är det otroligt pinsamt. Dock, det är viktigare att fokusera på att vi faktiskt får hit utställningar.
Hur som helst. Det är sju år sedan hon iscensatte en psykos på en bro i Stockholm för att hamna på psyket, och göra konst av hela förloppet. Om det får man tycka vad man vill. Bra? Dåligt? Oviktigt, vilket även jag upplevde att Anna Odell själv menade från scenen på Nordanåteatern.
Det intressanta, förklarade hon, var att ingen vågat stå för vad som egentligen hände. Om en institution eller vårdinrättning menar att deras metoder fungerar, varför då slå bakut och försöka bortförklara sig när det blottas hur saker går till? Varför står ni inte för vad ni gör? Ungefär så upplevde jag att Anna Odell resonerade. Och om det är konst eller inte, det hon gjort? Jodå, slog hon fast. Vad är det annars?
Jag visste inte riktigt helt vad jag skulle förvänta mig, där jag satt, men en sak slog mig under slutet av föreläsningen när åhörare fick ställa frågor till Anna Odell. Folk snackar så sjukt mycket strunt.
Istället för att ställa frågor gapade och babblade folk om sig själva och sökte bekräftelse hos konstnären på scenen. Anna Odell såg ofta extremt frågande ut till att så många ord ledde fram till så få frågeställningar. Visst, jag satt själv i tystnad, men hellre det än att resa mig och dra igång en monolog i fem minuter om mig själv där personen jag talar med som mest kan reagera med ett ”Eh?”.
Det var oerhört märkligt alltihop.
Dannis Fahlgren
