Legendariska sångaren Roky Erickson har dött. Vid 71 års ålder var det tack och godnatt. 71 är egentligen ingen ålder, men med tanke på mannens helt hysteriska liv är det ett under att han ändå levde så pass länge.
Det började i slutet av 1960-talet med The 13th Floor Elevators, och hiten ”You’re gonna miss me”. De psykedeliska drogerna flödade och det blev inte bättre av att Roky Erickson led av paranoid schizofreni. Efter många turer och år på mentalsjukhus med elchocker rakt in i hjärnan och alla möjliga konstiga mediciner släpptes han till slut under 1970-talet och startade sin brokiga solokarriär.
Under 1980-talets andra hälft återkom den psykiska ohälsan. Roky Erickson trodde under en period att han var en utomjording och 1989 hamnade han i trubbel med rättvisan efter att ha stulit stora mängder post och tejpat fast den på väggarna i sitt hem.
Min resa med Roky Erikson började för snart 20 år sedan tillsammans med albumet ”The Evil One” från 1981. Ett album som jag under en period var så besatt av att jag ofta satte på skivan innan jag skulle sova och lät den spela på repeat under hela natten. Som för att riktigt omslutas av musiken. Och det är fortfarande ett album som jag håller som något av det främsta som någonsin gjorts i genren rock.
I mitten av 2000-talet var dock Roky Erickson tillbaka i rampljuset och inledde ytterligare en comeback. Succén var ett faktum och 2010 såg jag honom spela i Stockholm. Trots en märkbar rondör och ett extremt förvirrat intryck, jag tror inte han hade någon aning om var han befann sig i världen eller ens i vilket universum, var det ren njutning att höra Roky Ericksons i verkligheten. Rösten hade inte åldrats en dag och han tog i från tårna precis hela tiden. Rent guld.
Så tack för allt, Roky. Och vila i frid var du än är.