De flesta är överens om att vi måste göra något för att rädda miljön. Så är det bara ifall vi vill att kommande generationer ska leva i något annat än ett Mad Max-liknande ökenkrig med muterade hundar och en ständig och dödlig jakt på mat och olja. Vilket förvisso inte alls är en så dum tanke, men det är inte det den här krönikan ska handla om.
Hur som helst. På frågan om vi vill rädda miljön instämmer som sagt de flesta i ett unisont ja. Vem vill inte hjälpa till att rädda planeten, liksom? Men ställ istället frågan så här. Hur mycket är du beredd att sänka din egen levnadsstandard? Ingen? Inte? Okej. Precis. Det blir utdragna nja, njä och nje till svar. För vem tusan vill leva ett sämre liv? Inte jag i alla fall.
Jag har det gott och vill fortsätta ha det gott! Och det är här det riktiga problemet kommer upp till ytan. Vi bryr oss så sjukt mycket om miljön, hur den ska bevaras, renas och få frodas. Men i stort sett ingen är beredd att sänka sin levnadsstandard alls. Missförstå mig inte, jag är ingen hippiefierad miljökommunist som tycker att man ska skämmas för sin livsstil, jag menar bara att det här är själva kärnan i problemet.
För miljön kommer aldrig att räddas om den enda lösningen är att vi i västvärlden får det sämre. Ingen motiveras av den tanken. Det kan måhända vara en sorglig insikt, men den är inte mindre sann för det. Men vad kan vi göra då? Ptja, jag är nog knappast rätt person att fråga.
Jag vill fortsätta kunna samla vinylskivor av plast, köra bil, äta vilken mat jag vill och resa i världen. Något jag knappast är ensam om. Samtidigt bryr jag mig ju såklart om miljön så att mitt barn ska kunna leva lika gott och rent som jag gjort i framtiden, men jag har inga direkta svar. Eller kan det bara vara så att vi inte bryr oss tillräckligt för att hitta en lösning?