Nu tänker jag positionera mig ganska långt ut på surgubbe-skalan. För ibland är det vad som krävs och jag är villig att göra hoppet, ställa mig på kanten och sedan örfila fram en förändring. I vilket fall som helst.
Senaste veckorna har det varit skolavslutningar. Under en bilfärd förbi landskyrkan här i Skellefteå var det svårt att undgå de horder av ungdomar med kostym eller vita klänningar som upptog i princip hela området. Jaha, här har dom tagit studenten, tänkte jag. Gått ut gymnasiet. Det är säkert kul och det är säkert bra det. Kanske väntar ett första jobb, eller vidare studier på högskolor och universitet. Presenter och mjukisdjur hängde runt halsarna, det togs i hand och det tjoades och det tjimmades. Men jag hade oerhört fel. Det här var högstadieelever som just fått sommarlov. Och rätta mig nu om jag har fel, jag är dock ganska säker på att jag har rätt, men visst är det en oerhört simpel sak att gå ut högstadiet? Det finns nog inget lättare. Och därmed inget mindre värt att fira.
Nu är det snart tjugo år sedan jag själv gick ut högstadiet, men jag tänker att det inte kan vara så stor skillnad ändå. Man kom till skolan. Var där. Gick hem. Sedan var det klart. Det var hur enkelt som helst. Att man klarat av något som är superduperenkelt är inte värt att fira. Och det märktes på den inte alltför upphetsade stämningen på skolavslutningen. Det var inte så uppklätt, bara litegrann. Det var ingen särskild stämning, bara lite bättre än vanligt. Det var inga presenter runt halsen eller ryggdunkar. Det bara nickades lite och mumlades om att nu var det här avklarat och att det ju inte var någon stor sak.
Nej hörni, ungdomar och föräldrar som köper tramsiga presenter och klär upp era barn som går i högstadiet, lägg ned det här och kom tillbaka när ni tagit en riktig examen va? Då kan vi snacka och då kan vi fira på riktigt.