Det är inte lätt att vara man. Det är ett som är säkert. Det var inte lätt förr och det är definitivt inte lättare nu. Det blir dessutom extra smärtsamt uppenbart nu under coronakrisen. Och det har att göra med män och vår, ja, oförmåga att hantera känslor.
I en tid där det gäller att vara försiktig, omtänksam, tänka sig för och följa råd och instruktioner är det som att det i varenda karlahjärna slår slint av trotsig oförmåga att hantera verkligheten. Varför? Jo, det är nämligen så att vi riktiga karlar gillar att vara hårda, tuffa, starka och bestämda. Helt enkelt inte en bunt med veklingar som lipar och flännar vid minsta motgång. Och i en tid när känslan av oro är gemensam nämnare för oss alla blir det svårt att upprätthålla denna bild av sig själv. Men oron finns där och tar sig såklart andra mindre smickrande uttryck. Framförallt genom det klassiska självutnämnda expert-syndromet. Ja, helt enkelt det där som händer när en man genom att läsa några rubriker på en nyhetssida och sedan gissar sig till resten kan konstatera att det riktiga experter och officiella källor säger inte stämmer. För då kan mannen för en stund fokusera sin energi på det istället för att hantera den oro som sliter och river inombords.
Hur vet jag då allt det här? Jo, det är mycket enkelt. Jag är själv en man. En riktig karl. Med fru, bil och barn och jobb. Där det mest jobbar andra män och karlar. Jag visar sällan känslor, jag har låg eller obefintlig empati för allt som inte rör mig själv och jag hanterar oro genom att selektivt läsa på för att kunna motbevisa oron och att känna att det trots allt är lugnt. Det bara är så. Inget av det kommer att förändras och jag har inget intresse av att det ska förändras. Som sagt, det bara är så.
Jag kan dock villigt erkänna och identifiera hur otroligt irriterande denna självutnämnda expertis som infinner sig i män vid varje fikabord, i varje kö och i nästan varje situation faktiskt är. Jo, det är grymt irriterande att behöva lyssna till sådant som man själv redan vet och kan genom sina egna efterforskningar.
Det jag efterlyser är istället tystnad. Det går nämligen att förändra mannen inifrån, men inte genom att hantera känslor. Nej, det är såklart orealistiskt och knappast ens önskvärt. Istället är det genom att vara tysta. Tysta och lugna. Och genom att tänka som mannen kan förändras. När oron blir för stark, när behovet att spotta ur sig lösryckta teorier och egna slarvigt ihopsnickrade halvargument så tänker jag att vi gör så här: tystnad. Tänk på alla små eller stora ord som du vill säga, den oro som du inte kan hantera och allt annat som trycker på och gör detta till en liten, liten boll. Pressa ihop allt bara. Svälj sedan och göm bollen djupt på insidan. Då slipper omvärlden hantera innehållet. Vi kan alla behöva ett ögonblick av tystnad.
Samtidigt hör jag frågorna om varför i hela fridens namn män och karlar inte kan lära sig att hantera känslor? Ja, man skulle ju kunna tänka sig att det vore en lösning. Fast så lätt är det ju förstås inte i verkligheten. Det bara är så här. Alltid varit. Kommer alltid att vara. Inget kommer att förändras. Status quo. Så det här med att svälja ned hela skiten och vara tyst är den bästa möjliga lösningen för allas välbefinnande. Sedan om det i förlängningen är bra är en diskussion som vi får ta en annan gång.
Så sammanfattningsvis till alla män och karlar som har svårt att hantera sina känslor men inte orkar läsa en lång text. Känn inte efter! Bit ihop! Svälj! Var tyst!