Neil Peart från bandet Rush har somnat in.
Neil Peart, legendarisk trumslagare i det progressiva rockbandet Rush från Kanada, har dött 67 år gammal. Enligt officiella uppgifter förlorade trummisen till slut kampen mot cancern efter tre tuffa år. En kamp han kämpat med i hemlighet, utom räckhåll för allmänhetens ögon.
Ja, jag vet. Det finns många som säger att Rush är ett töntband. Ett sådant där band som övervintrade pojkmän som varken har manliga eller kvinnliga bekanta lyssnar på i ensamhet. Ett band som tagit instrumental onani till outhärdliga nivåer. Och för att dom har en sångare och basist med världens kanske gnälligaste röst. Till alla er som delar dessa åsikter vill jag bara säga en sak. Var tysta. Tig. Sitt ned och skäms i er bottenlösa okunskap och tölpaktighet. Ni har inte begripit någonting. Inte någonting alls.
Hur som helst. Neil Peart har genom fyra årtionden briljerat bakom trumsetet i Rush. Teknisk, blixtsnabb, en framflyttare av gränser och en inspiration för miljoner och åter miljoner trumslagare. Och var dessutom, lite oväntat, den som skrev alla texter i bandet. Min egen relation till Rush, och Neil Peart, började för ganska exakt 20 år sedan när jag fultankade ned bandets epos ”2112”, låt för låt med uppkoppling via modem. Den som minns vet att sådant tog lång, mycket lång tid. Och lugn, jag har sedan länge även köpt skivan i fysiskt format på både CD och vinyl. Nåväl, det som slog mig hårdast när jag tog mig an detta mästerverk var så klart det omänskliga trumspelet. Fram till denna dag är det helt makalöst att bli omkullkastad av rytmerna och de tvära, oväntade kasten som Neil Peart bjuder oss lyssnare på.
Avtrycket han lämnat har inte minst märkts på att gräddan av gräddan inom rockvärlden unisont hyllat honom senaste dagarna. Och själv vill jag säga ett djupt och hjärtligt tack för allt.