The Rolling Stones står bakom många guldlåtar, menar Dennis Fahlgren.
Jag har inte drabbats av smittan. Vad jag däremot drabbats av är en svettig Stones-feber. The Rolling Stones alltså. Sist av nästan alla i världen har jag tagit mig tid att lyssna på bandets album, bortom de mest kända låtarna.
För jisses vad dessa uråldriga snuskgubbar släppt många fantastiska album genom åren. Min ingång kom genom ”Tattoo You” från 1981. Kanske inte en helt given första bekantskap enligt den riktigt hårda kärnan av fans men likväl en fantastisk uppvisning i rejäl rock. Sedan har det gått snabbt och enkelt att ta sig igenom klassiska ”Sticky Fingers”, "Exile on Main St.”, ”Goats Head Soup” och ”Some Girls” från 1978. Febern har varit intensiv och det enda botemedlet varit att köpa fler och fler skivor.
Ja, inom loppet av några dagar satt jag i mitt vardagsrum med en helt bunt Stones-vinyler framför mig. För febern skulle ju drivas ut. Det förstår nog vem som helst. Lite efterforskningar har dock också visat att det tyvärr finns en del smolk i bägaren. För det här bandet har inte alltid haft den goda smaken att säga nej till dåliga idéer. Mest smärtsamt och uppenbart blir det på de skivor där bandet inkluderat låtar inom den extremt degenererade genren reggae.
Det är främst sångaren Mick Jaggers dåliga smak man kan beskylla för detta, om jag inte läst helt fel. I vilket fall som helst har jag försökt att lyssna på några av dessa spår i streamad form bara för att se om det kunde finnas några förmildrande omständigheter. Det gjorde det inte. Som bäst kändes det ungefär som att frätande syra passerade genom mina hörselgångar. I och med denna upptäckt har också febern, på gott och ont, lagt sig. Den nyvunna och starka kärlek jag funnit i de album jag stiftat bekantskap med har dock inte förändrats. Jag misstänker att en andra febervåg kommer inom kort tack vare detta.