Doug Bradley, som spelar i "Hellraiser"- filmerna, träffar ett fan.
Jag är tre filmer in i ”Hellraiser”-serien, och snacka om att det har varit värt varenda slant. Våld! Blod! Död! Vi snackar snask och slask i alla dess former. Det blir inte mycket bättre, förstår ni. Och snart tar jag mig an del fyra. När hela konceptet flyttar ut i rymden. Det kan bara inte vara dåligt. Ännu.
När man läser på om ”Hellraiser” så inser man att det här är en filmserie som aldrig tagit slut. Trots att manusförfattare efter manusförfattare försökt knyta ihop och avsluta alltihop i film efter film så kommer det alltid en ny uppföljare efter något år. I skrivande stund finns det hela tio delar. Varav den senaste släpptes direkt på video så sent som förra året. Och herrejösses vilken vämjelig smörja de sista fem till sex delarna verkar vara. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla, som det faktiskt fortfarande heter. Jag har bestämt mig för att se allt även om jag vet att det efter del fyra pekar spikrakt nedåt.
Vad är då tjusningen med att sitta och titta på film som man vet kommer vara bedrövligt usel? Ja, det kan man verkligen fråga sig men i mångt och mycket handlar det om att B-känslan i många fall sätter en prägel och ger charm, karaktär och själ. Ja, man kan åtminstone hoppas att så är fallet. Även om jag lutar åt att tro att i det här fallet mest blir tjurighet och vilja som tar mig till sista filmen.
Projektet ”Hellraiser” kommer sannolikt att ta ett år eller två att genomföra, det är mycket annat med barn, band, hus och jobb - livet, ni vet - som kommer emellan. Som tidigare nämnts har jag dock tjurighet, vilja och resurser nog att genomföra projektet från början till slut. Helt och hållet för mitt eget nöjes (?) skull. Jag återkommer med en genomgång av hela serien när jag rott projektet i land.