Någon gång förra året skrev jag en krönika om mitt ohämmade dyrkande av allt som har med Glenn Danzig att göra. Sammanfattningsvis kan man säga att krönikan handlade om att det inte spelar någon roll vad han säger eller gör, jag kommer knäböja och dyrka ändå. Coveralbum? Strunt samma! Ålderstigen? Vem bryr sig! Ölmage? Men snälla! Och så vidare. Och så vidare.
Hur som helst. Nu till helgen ställer sig Glenn Danzig tillsammans med några andra gamla gubbar på en scen och uppträder som Misfits för första gången sedan 1983. Ja, okej, Misfits har om man ska vara noggrann varit återaktiverade sedan 1995. Men det har varit utan den gode Glenn bakom mikrofonen. Så det räknas inte.
Nu är det dock dags på riktigt. Dessutom med forne Slayer-batteristen Dave Lombardo bakom trummorna. Om jag önskar att jag var på plats i Denver? Jo, jag kan väl tänka mig ett upplägg där jag förlorar en arm eller ett ben i utbyte mot att bevittna de cirka trettio låtar bandet sagt att de ska spela under en dryg timme.
Misfits är för övrigt ett band vars låtar i hög utsträckning blivit covers i händerna på andra klåfingriga musiker. Alla från Metallica till ett ganska taffligt band jag själv spelade i för tolv eller tretton år sedan har spelat låtar av Misfits. Mitt egna band valde klassiska ”London dungeon” som vi framförde på Trästockfestivalen år 2004.
Jag bevittnade nyligen en videoupptagning av detta uppträdande. De två minuter som låten varar kan sannolikt vara de två sämsta minuterna i Trästockfestivalens tjugofemåriga historia. Jag tror inte att mycket annat kommer i närheten av att vara så sinnesbedövande uselt som denna grindcore-version av ”London dungeon”. Jag skäms sällan, men för detta skäms jag.
Till alla ni, kanske på sin höjd trettio personer, som lyssnade den där gången - jag ber så otroligt mycket om ursäkt!
Dennis Fahlgren