Deep Purples skiva ”Stormbringer” är ett helt fantastiskt album. Utgivet 1974 som bandets nionde fullängdare men det andra albumet sedan klassiska sångaren Ian Gillan lämnat och ersatts av David Coverdale och sjungande basisten Glenn Hughes.
Föregångaren ”Burn”, som faktiskt släpptes bara tio månader tidigare, hade visat på en ny lite funkigare inriktning för bandet men det var först på ”Stormbringer” som Deep Purple grävde ned sig i genren. Det är mer eller mindre funkrock nästan rakt igenom. Varken kritiker eller fans var väl sådär värst imponerade när det begav sig men 45 år senare är albumet en fröjd att lyssna på.
Värt att notera är också skivomslaget. Fotot från 1920-talet föreställande en tornado har använts inte bara av Deep Purple utan även av Miles Davis och Siouxsie and the Banshees. I Deep Purples fall är användandet helt i linje med albumets titel och titelspår. Total symbios och harmoni.
Skivomslaget är också för mig personligen ett ämne som orsakat mycket oro. Jag har nämligen ett barn. Och detta barn älskar att helt utan finess, respekt eller kärlek gräva runt i sin pappas skivsamling. Små gulliga fingrar och sköra skivomslag från 1970-talet är inte, och har aldrig varit, en bra kombination. ”Stormbringer” har helt enkelt fått mycket stryk.
Trots plastficka och strategisk placering lyckas det lilla barnet alltid trolla ned skivan på golvet, sitta eller ställa sig ovanpå, ta i kanten och vrida, böja, bända och slita. Och alla som har små barn vet att det räcker med en sekund av oaktsamhet innan det riskerar att bli totalt kaos med ens dyra ägodelar. Så här sitter jag nu. Med en skiva som jag en gång betalade en betydande slant för, men som i nuläget inte skulle inbringa mer än en spottstyver på grund av ett skivomslag i totalt förfall.