Det här med uppfostran – hur gör man egentligen?
Alla som läst något av det jag skrivit tidigare vet att jag har ett barn, att jag gillar hårdrock och att jag vill att mitt barn ska gilla hårdrock. Och våldsfilm, men det är en senare fråga. Hur som helst. Då det första musikstycke den lilla pojken fick höra passande nog var ”The Number of The Beast” med Iron Maiden kan jag meddela att det fortsatt i samma spår. Men kanske inte på det sätt som ni förväntat er.
Det är inte taktiskt smart, eller kanske ens etiskt eller moraliskt rätt, att spela musik på hög volym för en bebis. Det gör man bara inte. Det är känsliga små varelser det där. Öronen är så små, och hörseln så känslig, så känslig. Hur kan man då, utan att ägna sig åt allt för mycket tvång, peta och vrida sitt barn i rätt riktning? Jo, genom att själv sjunga så klart. Sångstunder anordnas dagligen i samband med blöjbyte, matning, innan sovstunder och läggdags för kvällen. Med mjuk stämma och klassiska melodier från alla bra och relevanta hårdrocksband sjunger jag för min son om sådant som hänt under dagen eller vad som sker för stunden. Oftast blir det sånger om blöjbyten, blöjinnehåll eller hur många gånger till under dagen som blöjan kommer behöva bytas.
Jag får sällan något svar annat än gurglande vokaler. Men det är ganska passande då många av ursprungslåtarna framförs med just gurglande vokaler.Har då detta gett något resultat frågar sig nyfiken läsare? Svaret är att ja, det känns som att det börjar likna något. För varje ny sångstund så ökar uppmärksamheten. Kroppsrörelserna blir intensivare och leendet större. Det verkar som att jag når fram och skapar gynnsamma kopplingar i hjärnan hos det lilla barnet.
Jag tar dock inte ut något i förskott innan han kommit i skolåldern och kan välja själv, men det verkar minst sagt lovande.