Kan inte bara partierna ta tag regeringsbildningen, menar Dennis Fahlgren.
Innan jag hade barn närde jag väldigt bestämda åsikter om hur det skulle vara när just jag blev pappa. Ingen skärmtid, maten som serveras ska ätas, inga sötsaker innan femårsåldern, och så vidare i en oändlig ström av idealistiska förkunnelser. Allt för att undvika alla misstag som alla andra föräldrar gjort. Så skulle det inte bli hemma hos mig. Detta barn ska uppfostras rätt och barnet ska uppfostras korrekt. Ett perfekt exemplar som det ska berättas om i generationer.
Snabbspola fram snart ett år in i föräldraskapet. Verkligheten ter sig inte riktigt så idealistisk och hårddragen som på förhand basunerats ut. Man måste tänja på precis allt, och det vet alla som har barn. Och precis här vill jag pausa mitt malande om mitt föräldraskap som jag skrivit otaliga krönikor om under året som gått. Med det jag just skrivit i styckena ovanför i åtanke, visst är det otroligt märkvärdigt att Sverige ännu inte har en regering?
Låt mig förklara. För på samma sätt som jag själv drog den skarpaste linje jag kunde i sanden och hävdade att inget, absolut inget någonsin skulle rubbas så står jag nu här med ett barn som ibland kollar på mobiltelefonen, inte alltid lägger sig samma tid och som någon gång då och då får smaka på både en och annan sötsak. Har då min värld kollapsat? Svaret är nej, inte så väldigt mycket att det stör.
Så på precis samma sätt som jag förhållit mig till verkligheten istället för ouppnåeliga ideal och floskler borde Sveriges alla partiledare, med undantag för ytterkanterna, ta ett stadigt tag i pinnen som sitter fast i deras tarmöppningar och med ett gemensamt och tvärt ryck dra pinnarna utåt. Ni behöver inte ens dra hela vägen ut. Bara en bit så att trycket lättar och ni kommer överens. Hur svårt kan det vara? Värre och konstigare saker har faktiskt hänt. Så ryck! Ryck för guds skull!