Att vandra ner till en inlandssjö i Vilhelmina var svårslaget, enligt Dennis Fahlgren.
Helgen som var spenderade jag något oväntat i Vilhelmina. Och om man som jag bäst kommer överens med människor från kusten så förstår ni kanske min nervositet över denna resa inåt i landet. Hur skulle jag bli emottagen? Skulle jag bli förstådd? Skulle mina urbaniserade lungor kunna acklimatisera sig till den renare inlandsluften? Frågorna var förstås många och att jag dessutom skulle ställa mig på en scen och tillsammans med mina bandkamrater framföra nya låtar för första gången gjorde att nerverna tillfälligt placerades utanpå kroppen.
Redan under bilfärden inåt landet började orosmolnen hopa sig. För det första valde vi väg efter mottot kortast är bäst. Och vilket misstag det var. GPS-systemet ledde oss längre och längre in i snåriga skogar på allt mer avsmalnande grusvägar som inte blivit nyttjade av annat än häst och vagn på år och dagar. Men till slut. Vi tog oss igenom skogen. Puh! Asfalt! Men så. Ett pip och en aggressiv varningslampa på bilens instrumentpanel. ”Kontrollera däcktrycket!”.
Vi tryckte, som man säger, plattan i mattan och hittade efter en hetsig bilfärd närmaste bensinstation. Tack och lov var det falskt alarm. Ingen punktering. Bara förändrat däcktryck av den varma asfalten efter den långa färden genom skog och över grusväg.
Väl i Vilhelmina fick också våra fördomar om inlandet sig en rejäl törn. Mycket stämde förvisso, men oj, så mycket som också inte stämde. Vädret var fantastiskt. Människorna trevliga och lättförstådda. Bemötandet där vi skulle spela var underbart och publiken var intresserad och engagerad. Vilken succé. Och sedan naturen och vyerna. Storheten i att vandra ned till en inlandssjö genom snåriga skogsstigar ackompanjerade av en horribel cover av Van Halens ”Jump” för att bevittna midnattssolens strålar brytas mot vattnet behöver inte förklaras.