Att det klassiska hårdrocksbandet Saxon ska spela på Stadsfesten i sommar har knappast någon hårdrocksintresserad i staden missat. Kul, oväntat och framförallt på tiden. Men trots att Norrans nyhet om bokningen delats över tusen gånger i sociala medier och jag själv ser fram emot att se Saxon på Möjligheternas torg, så kan jag inte låta bli att fnissa lite åt den ohämmade entusiasm som uppvisas.
Även om jag givetvis förstår att många är jätteglada över bokningen är jag ändå fundersam kring att det inom ungefär ett dygn efter släppet framstår som att precis alla lokala hårdrockares favoritband är och alltid har varit Saxon. Det är lite samma fenomen som när jag själv helt plötsligt blir hockeyintresserad när Skellefteå AIK spelar final. Inte helt genuint. Men å andra sidan, det är bättre att folk är för entusiastiska än motsatsen.
Sedan har vi det faktum att det finns en risk att det kommer suga stenhårt. Ja, jo, jag förstår att man inte vill tänka riktigt så. Men ändå, tillåt mig att upprepa. Det finns en risk att det kommer suga så sjukt hårt. Och ja, det är klart att för den som inte har vett nog att ens gilla Saxons klassiska albumsvit från 1980-talet spelar det ingen roll hur bandet presterar eller om ljudet är horribelt eller klockrent eller om det regnar eller är varmt. För dem kommer det suga oavsett vad. Det jag menar är bara att det alltid finns en risk för en rejäl baksmälla när ett gäng ålderstigna och gråhåriga rockgubbar ska spela sina hits, goda intentioner eller ej.
Jag håller dock tummarna för att så inte är fallet, och de liveklipp jag kikat på visar åtminstone ett band som inte helt tappat det. Vi får se i sommar.
Mina egna förhoppningar är att Saxon inte försöker för mycket, spelar sina välbeprövade klassiker ("Power and the glory"!) och framförallt tar med en ljudtekniker som kan bandet innan och utan. Då kan det bli riktigt vasst.
Dennis Fahlgren