Jag är nog inte ensam om att tycka att många ungdomar idag är ouppfostrade, ohyfsade, ovårdade, lata, slöa och pratar som att det blivit något allvarligt fel i talcentrum inne i hjärnan. Det är helt enkelt många gånger inte ens värt ett försök att börja kommunicera med en person under tjugofem års ålder. Man vill många gånger helst av allt ge en rejäl klapp i bakhuvudet och väsa, alternativt skrika, att ungdomen ska prata som en vuxen.
Men jag har funderat på det här med att prata som en vuxen. Vad innebär det egentligen? Jo, jag har kommit fram till följande. En himla massa gratulationer. Att prata som en vuxen innebär att man säger grattis till blivande föräldraskap, nyblivet föräldraskap, födelsedagar, husköp, husförsäljningar, ny bil, såld bil, renoveringar, semesterresor och när man börjat gymma igen efter några år på soffan. Bland mycket annat.
Det är detta som är själva essensen, kärnan om man så vill, i det vuxna samtalet. De ändlösa gratulationerna. I vilket sammanhang som helst är det totalt riskfritt att gå fram till första bästa vuxna person och nudda lite med armbågen i sidan av armen, nicka och säga grattis. I värsta fall möts man av ett smått förvirrat tack. I bästa fall får man höra om hur fantastiskt det var med något från alla gratulationsvärda händelser jag listade här ovan och ett grattis tillbaka för man har säkert något kommande själv.
Det är så här det funkar, ungdomar. Läs och lär om hur ni smälter in i det vuxna samtalet. På gott och ont, förstås. För det blir lite enformigt. Och lite opersonligt. Och lite, lite slätstruket. Men det finns en lösning även på detta. Nämligen vädret. När det inte finns något mer att gratulera kan man alltid ta fram väderkortet. Snön, blåsten, vätan, slasket och solen. Det är bara att vraka och välja även här. Det är så här vi bygger broar mellan generationerna.