Jag har alldeles nyss blivit pappa. Och det är det mest fantastiska jag någonsin upplevt. En total vändning i livet. Det fanns en tideräkning innan och sedan uppstod en ny efter födseln. Det har förändrat allt.
Jag har tidigare skrivit om vilken kulturell utbildning jag kommer att påtvinga mitt barn under dess uppväxt. Och även om mitt barn bara är ett pyttelitet knytte som mest sover och ammar har jag inte kunnat motstå att tjuvstarta litegrann. Visst, jag har lovat barnets mor att intensivkurserna i film- och musikkunskap inte ska inledas innan jag själv går på föräldraledighet. Men så uppstod tillfälle på vägen hem från BB när både mor och barn satt fastspända i bilens baksäte.
Jag såg min chans och tryckte igång bilens ljudanläggning. Ut ur högtalarna strömmade Iron Maidens klassiska paradnummer ”The number of the Beast”. Noga utvald och preparerad i bilstereon. Alla har hört den. Alla kan den. Men för mitt barn var det en ny spännande bekantskap. Början på ett nytt liv. Redo att formas. Så jag tittade spänt i backspegeln. Barnets mor såg inte road ut. Gestikulerade ilsket att jag skulle stänga av. Det var en chansning med livet som insats, men jag stängde inte av musiken. Försökte se barnstolen, men den var skymd från förarsätet. Låtens fyra minuter och femtio sekunder var olidligt spännande.Inget syntes från min position.
När låten spelat klart tänkte jag att det tar säkert sin tid sådant här. Jag hade ändå inte förväntat mig att en två dagar gammal bebis skulle skaka med huvudet och hytta med näven direkt.Men sedan. Efter den en kvart långa bilfärden hem. Jag lyfte ut barnstolen. Tittade ned på barnet för att försäkra mig om att sömnen fortfarande hade ett grepp. Helt plötsligt möttes istället våra blickar och ett leende strålade från det lilla livet. Han hade lyssnat! Succé! Det finns hopp!