Att mixa låtar är främst att hantera många olika viljor, menar Dennis Fahlgren.
Jag spelar i ett band. Som alldeles nyss varit i en musikstudio för att föreviga våra senaste kreationer. Det är ofta väldigt hårt arbete, många långa timmar och inte alltid särskilt kul. Men det är värt det och det blir bra, så missförstå mig inte. Men när låtar är färdiginspelade kommer den ökända mixningen. Det vill säga där de olika ljudspåren med sång, bas, trummor, gitarr och alla möjliga olika sorters instrument ska balanseras mot varandra för att låta så bra som möjligt.
I detta skede träder man in i ett tjockt och ogenomträngligt mörker. Det är ofta extremt synd om den person som tar på sig att mixa ett bands låtar. Personen får inte sällan höra mer om hur inkompetent och fel den har än hur bra det faktiskt låter. Speciellt i bandet jag spelar med. Det är starka viljor som ska samsas och alla vill höras mest.
”Låter det så här hoppar jag av bandet!”, ”Gitarren vid två minuter och fyrtiotvå och en halv sekund är tre procent för hög i mixen!”, ”Sänk basen med fem kilohertz!” och ”Det ska vara mörkare, hårdare och råare!”.
Och det här är bara en tusendel av alla meddelanden och samtal som kastas likt snöbollar i ansiktet på stackaren som mixar. Alla blir plötsligt sådana experter på mixning att man undrar varför vi inte gör det själva? Svaret är att ingen är någon expert på mixning.
Och i den här röran av både passivt aggressiva och aktivt aggressiva hot och förolämpningar finns svaret på varför det är så fruktansvärt dyrt att få låtar mixade - tusentals kronor per låt är inte ett helt ovanligt pris. Det är så otroligt påfrestande att bli så bombarderad med olika åsikter och, som sagt, hot att den enda rimliga trösten kan komma från pengar. Glöm tekniskt kunnande, erfarenhet och briljans. Det är förmågan att orka med allt gnäll som vi faktiskt betalar den som mixar för.