Krönikören saknar sin skivsamling.
Jo, det är mycket nu med hus, barn och jobb. Och det är ju bra och det är ju kul och allt sådant där. Men en sak blir fruktansvärt lidande. Ja, skivsamlingen förstås. Fortfarande nedpackad. Förpassad till kartonger tills det finns plats att ställa upp den igen. Sortera, plocka och lyssna. Som jag längtar. Som jag törstar. Och inte heller har samlingen växt något särskilt under årets första månader heller. Två nya skivor har petats in bland de andra.
Senaste Watain och Iron Maidens ”The X Factor” från 1995. Det är väldigt snålt.På tal om ”The X Factor”. Vilket bortglömt mästerverk detta album är. År 1995, när inga förutom de mest trogna och äkta lyssnade på hårdrock, släppte Iron Maiden sitt första album sedan tidigt åttiotal utan klassiska sångaren Bruce Dickinson. Ersättaren Blaze Bayley sköter sig dock utmärkt. Materialet komponerat med hans röst i åtanke är rent Maiden-guld. Tveklöst på min topp fem-lista över bandets bästa skivor.
Hur som helst.Tillbaka till min vilande skivsamling. Jag har tidigare förkunnat hur 2018 är ett hårdrockens år baserat på alla otroliga skivor som släppts under årets tre första månader. Inget tyder på att det kommer förändras eller sakta ned. Och det är just det som skapar mitt lidande. Jag vill köpa. Jag vill samla. Och jag vill lyssna på mina vinylskivor. Jag vill ha den skivsamlande delen av mitt liv intakt och aktiv istället för nedpackad i några skräpiga kartonger. Dock så kryper det närmare och närmare, tack och lov. Min förhoppning är att komma ifatt under årets andra hälft.
Jag har en välorganiserad och noga utvald lista med titlar, gamla som nya, som ska inhandlas och ställas på rätt plats i skivhyllan. Det blir tufft och dyrt att hinna med och ikapp allt jag missat, men det ska och det måste gå.