Vad var det egentligen Jimmie Åkesson tyckte om P3?
Jag har sedan unga år (i vilka jag säkert enligt många fortfarande befinner mig) närt en svartvit syn på människor som lyssnar på P1. Ja, radiokanalen. Humorlösa, torra, gamla, förlegade och stela. Ungefär i den stilen har mina tankar formulerats angående detta skikt av befolkningsmassan.
Innan trenden med att varenda människa som kan göra ljud med munnen spelar in sin egen unika podcast lyssnade jag mycket på radio under jobb och bilresor. P3 var kanalen jag gillade. Inte för musiken, utan för pratet.
Intressanta program och samtal tyckte jag då. Podcast, ja. Det är det alla lyssnar på nu. Men som med allt annat uppstår ibland en mättnad. På jobbet och i bilen. Därför har jag försökt att lyssna på gammal hederlig radio. Tro mig när jag berättar om hur kanalen P3 är idag. I samma sekund som min radiosändare fick in kanalens signal var det enda som hördes skrik, tjatter, osammanhängande läten och något som kanske föreställde musik. Jag förstår nästan varför Jimmie Åkesson kallat kanalen för ”skitkanal”. Om man bortser från att jag inte är SD:are, överkänslig, lättkränkt och att jag förstår när saker är menat som skämt även om jag inte tycker det är roligt. Hej, förresten, till ni som hört av er till Norran angående min senaste krönika. Jag hoppas att ni lever och mår.
Nåväl. Jag har konstaterat att P3 inte är en kanal för mig. Och jag förstår inte hur det kan vara en kanal för någon. Men jag vill inte lägga ned den för det. Däremot så har jag lyssnat hängivet på just P1. Som den humorlösa, torra, gamla, förlegade och stela konservativa man jag håller på att bli. Där talas det tydligt, välartikulerat och med normal samtalston. Fakta, vetenskap och samhälle. Inget trams, inget tjafs och ytterst lite musik. Det orsakar faktiskt ingen hjärnblödning att lyssna på P1.