Foto: JESSICA GOW / TT.
Jag ligger i sängen på ett hotell i centrala Umeå. Har spelat på den festival som hålls kring den här tiden varje år. Klockan är runt tre på natten. Det är svårt att sova. Ett sting av berusning håller mig vaken. Dels från det sociala umgänget med bandkamraterna efter spelningen men även en berusning från spelningen i sig själv. Det är som att ett tyst elektriskt surrande aktiverar varje enskild hjärncell samtidigt. Svårt att sova, ja. Men mer tid för reflektion.
För den som inte håller koll på allt som händer inom musikvärlden så är festivalen jag spelat på Umeå Open. Tänk ungefär som Trästockfestivalen. Fast inte gratis. Och i Umeå. Ganska hårddraget men det är en bra liknelse.
Tänker på att sedan jag besökte festivalen senast har scenerna där artister och band framför sin musik spritts ut i Umeås innerstad, istället för att samsas under samma tak. "Nymodigheter? Nytänk? Utveckling? NEJ! NEJ! NEJ!", vet jag att många tänker. Både i den här frågan, men även generellt i livet i övrigt. En ålderstigen vän beklagade sig för mig så där charmigt konservativt och förkunnande att det enklaste nog var att hålla sig till en av scenerna hela kvällen. Och att det var bättre förr. Men taxi då, eller buss mellan scenerna kanske, försökte jag tipsa om lite halvt på skämt och lite halvt på allvar. Nej, fick jag till svar. Det går inte.
Tänker även att det på papperet faktiskt låter som en oerhört dålig idé det här med de separerade scenerna, men att det i praktiken fungerar rätt bra. Det brukar betydligt oftare vara tvärtom. Mitt största klagomål är att det var lite kallt att gå utomhus, men vad jag hört frös ingen ihjäl. Och det är ju bra, tänker jag. Och innan jag somnar inser jag också att Umeå Open inte bokat någon reggae. Det om något är ett tecken på en sund och bra festival, tänker jag och somnar oförskämt gott.
Dennis Fahlgren
