Komikern Dave Chapelle, här tillsammans med Mel Brooks, upprör publiken.
Efter att ha sett den hysteriskt roliga komedispecialen ”Dave Chappelle: Sticks and Stones” med och av just Dave Chappelle blev jag väldigt nyfiken. Denna entimmeslånga standup-föreställning korsar nämligen precis alla gränser för vad god ton och politisk korrekthet är. Så hur har den nerviga, darrande och sköra samtiden tagit emot detta verk? Ja, precis som med allting som träffar någonting mitt i prick så har man antingen djupt hatat eller passionerat älskat det Dave Chappelle skämtat om.
Jag tänker inte citera någonting som Dave Chapelle säger i sin special men de ämnen han tar upp rör allt från sexuella övergrepp, rasism och HBTQ till droger och amerikansk vapenkultur. Hyfsat aktuella ämnen. Och tro inte för en sekund att denna man stryker medhårs. Herregud vilket liv det blivit. Kort sammanfattat kan man säga att de etablerade mediernas kritiker hatar Dave Chappelle medan publiken älskar honom. Jag tror inte det finns någon annan titel på filmsidan ”Rotten Tomatoes” som har ett större avstånd i betygssnitt mellan kritiker och publik.
Jag tillhör själv den kategorin som menar att man kan och att man får skämta om precis allt. Det finns inga gränser. Just för att det är på skämt. Det finns en poäng. Något att fundera på. Eller bli provocerad av. Och främst skratta åt. Det ska dock inte misstas för att jag tycker att man får säga vad som helst till vem som helst. Det finns givna gränser. Som förvisso kan verka otydliga för många - men gränserna finns där. Humor och skämt förblir dock ett område där yttrandefrihetens gränser faktiskt får, och kanske till och med ska, tänjas extremt långt.
Det kommer alltid vara farligare att förbjuda ord och åsikter än det är att låta ordet vara fritt och sedan helt enkelt stänga av tv:n eller datorn när man inte vill se eller läsa mer. Det är äkta valfrihet.