I ett psykotiskt rus av krampaktig nostalgi har en idé kläckts och vaknat till liv. Jag vill titta på VHS-filmer. Kanske är det mitt föräldraskap som tvingat in mig i en resa till barndomens enkla tillvaro eller så är det en form av tidig demens där all kunskap om tillgänglig teknologi totalt utraderats i ett ögonblick.
I vilket fall som helst så är det inte lätt att få liv i en över tjugo år gammal videoapparat.Spelaren från mitt föräldrahem som jag återfunnit under en arkeologisk utgrävning i ett förråd är totalt ingrodd i en blandning av damm, intorkat gammalt kattpiss och fossila avtryck av kladdiga och kletiga barnfingrar. Att denna apparat ens finns sparad är lika fantastiskt som det är extremt märkligt. Men så fungerar samlarsjukan. Kan vara bra att ha. Lika fascinerande och märkligt var att inga kablar för att faktiskt kunna koppla in spelaren i tv-apparaten fanns kvar så dessa fick köpas nya. Nåja.
Att starta en elektronisk apparat som i detta skick legat i dvala under många långa år garanterar inte en succé. Vad den stönade! Vad den stånkade! Men till sist. Tecken på liv. Bland filmerna som fanns bevarade hittade jag klassikern ”Starship Troopers” från 1997. Kassetten gled faktiskt oväntat enkelt in i spelaren och rullade igång utan större missljud. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att för att ställa in en acceptabel bild behövs en fjärrkontroll. Inte heller denna finns bevarad till eftervärlden. Och tro mig, jag har försökt, men det går inte justera bilden utan fjärrkontroll. Det är omöjligt. Så här är jag nu. Nästan i mål. Min idé som är en oklar blandning mellan briljant och fullständigt värdelös är så nära att förverkligas. Jag kan nästan ta på målsnöret. Men jag är inte riktigt där än. Men snart så. Då ska videovåldet få ta över min existens än en gång.