Dennis Fahlgren har synat Norrans insändarsida.
Jag inte bara skriver själv, jag läser även det andra skriver i tidningen. Insändarsidorna är ett minfält man får beträda med egen risk. Men ofta är det värt det för att blir road en stund. Och som trogen läsare har jag identifierat några vanligt förekommande kategorier av insändare.
Först ut är texter författade av äldre män utanför tätorten som är allvarligt sjuka i den gamla skolans politiska tänk. Det var bättre förr, allt är Alliansens fel, Palmes tid, välfärden och kommunen är en röd, mycket röd, tråd genom inte alltför sällan välformulerade texter med korrekt stavning och meningsuppbyggnad. Kul läsning, men lämnar ofta en väldigt stickande känsla av kaffedoftande gubbandedräkt efter sig.
Sedan har vi insändarkategorin jag vill kalla bussförälderns beklagande. Och här kan jag som förälder relatera. Till en viss gräns. För hur värdelöst det än blivit med alla förändringar i busstrafiken och brist på skolskjuts så räckte det med de fyratusen första texterna om ämnet.
Inte långt ifrån bussföräldrarnas kedjebrev landar även alla initierade texter om kulturhuset. Ja, ni är arga. Ja, ni tror på kärnverksamheten. Och ja, ja, ja vi vet att ni inte vill ha något sabla kulturhus. Men det räcker nu. Bygget kommer inte att stoppas. Det är nästan klart.
Den sista kategorin av insändare författas av den av högre makter uppfyllda predikanten. Självutnämnda predikanten, ska tilläggas. Om vi inte gör si eller så eller slutar med ditten eller datten är det helvetets brinnande eldar som väntar. Det är inte helt orimliga ståndpunkter. Problemet är att det finns så otroligt lite, faktiskt ingen, hållbar evidens för att det stämmer. Hur som helst, kul.
Glöm dock inte att hur kul det än må vara så är bredden och spannet på insändarsidorna i en tidning trots allt ett gott tecken på demokrati och sund yttrandefrihet.