Donald Trump och Kim Jong Un har nu mött varandra.
USA:s president Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong Un har träffats, skakat hand, signerat ett dokument och kastat smöriga kärleksbomber på varandra. En klar förbättring över de atombomber de tidigare gormat om. En vändning som kanske, eller kanske inte, leder till ett något stabilare världsläge. Och hur det än blir, kom ihåg min profetia från när Donald Trump just blivit vald: världen kommer inte att gå under. Jag hade rätt och kommer att ha rätt även i fortsättningen. Så sluta grina va?
I vilket fall som helst. När jag scrollat mig igenom de stora nyhetssidorna och läst lite om det här historiska mötet som ägt rum dyker en annan figur upp med stora rubriker. Dennis Rodman. Den numera väldigt gamla basketspelaren som alltid färgade sitt hår i regnbågens alla färger. Snyggt? Nej. Minnesvärt? Nja. Bra spelare? Absolut. I alla fall. Han är vän, och vän används här lite löst, med Kim Jong Un. Därför anses det värt att intervjua denna numera bevisligen förvirrade gamla basketspelare. Han snyftar, hulkar och kan knappt forma ordentliga meningar. Det mest tydliga budskapet han lyckas framföra är att han vill ta basketen till Nordkorea.
Jag förstår behovet av att kommentera och att analysera detta historiska möte, men är jag ensam om att känna att behovet av en kändis som uttalar sig om saker som faktiskt har betydelse är väldigt litet? Visst, han har träffat Kim Jong Un, förklarat vad en hamburgare är och visat honom hur en basketboll fungerar. Lite småkul och rätt bisarrt. Men i situationens allvar blir det löjeväckande med den här typen av lockbetesnyheter. Det är i ordets rätta bemärkelse ”fake news”.
Det värsta är dock att jag, och miljontals andra, faktiskt tagit del av inslaget och gett det uppmärksamhet vilket förnedrande nog leder till att liknande skräpjournalistik motiveras och uppmuntras. Det är en nedslående insikt.