Är det rimligt att klaga på hög ljudnivå när du bor i en storstad?
I Stockholm finns det en hel uppsjö av problem. Det är ingen nyhet. Men ett problem som uppstått på senare år är när nyinflyttade personer i Stockholms innerstad klagar så högt och ljudligt på ljudnivåerna från stadens musik- och uteliv att flera etablissemang tvingats bomma igen sina portar.
Jag bodde själv i Stockholm några år, en bit utanför stadens centrala delar, och min naiva uppfattning var åtminstone då att man ville bo i innerstaden just för att det var där utelivet fanns. Men någonstans har det uppenbart skett en förväxling. Förstår ni vilket oerhört störd självupptagenhet man drabbats av om man som vuxen människa köper och flyttar in i en bostad mitt i en växande miljonstad och sedan förväntar sig att alla ska vara knäpptysta och lugna? Här kommer jag! Håll käft! Något sådant.
När jag och mitt band med muntra musikanter var i huvudstaden för något år sedan spelade vi på ett ställe mitt i smeten på Södermalm. Och vi gillar att spela högt, länge och hårt. Men, fick vi veta, att några våningar upp bodde det människor som flyttat in som ringde och klagade om det levde om för mycket. Jo, visst. Vi hade tänjt på gränserna för vad som var rimligt när det gällde volym så vi fick anpassa oss litegrann, det var värt ett försök i alla fall, men vem är man som person om man flyttar in ovanför ett spelställe och förväntar sig att det ska vara tyst?
Det är lite samma sak som att bosätta sig flera mil ut på landsbygden och förvänta sig ett köpcentrum med matbutik, systembolag, klädbutiker och vårdcentral runt knuten. Det går inte riktigt ihop. Man får gilla läget och spela med. För man kan alltid flytta istället för att vara en rövhatt som kräver att alla andra ska anpassa sig.
Gränsen mellan en stark och sund individualism och att vara en idiot blir tyvärr i vissa fall väldigt suddig.