Ozzy Osbourne i bandet Black Sabbath.
Ibland när jag har extremt lite att göra sorterar jag mina skivor efter årtal. Men allt som oftast bestämmer jag mig bara för att plocka fram och lyssna på skivor från ett specifikt år. Som häromdagen då jag bestämde mig för att plocka fram fem favoriter från 1989. Följande album grävdes ut ur samlingen.
Black Sabbath -”Headless Cross”. Från originalsättningen var det enbart Tony Iommi som återstod i den här inkarnationen av Black Sabbath. Sångaren Tony Martin gjorde sitt andra album med bandet och fick ett betydligt starkare material att jobba med än på föregångaren ”The Eternal Idol”. Inte alls en dålig skiva, men ”Headless Cross” är vassare på alla sätt. Grym lyssning för den som vågar sig på Black Sabbath bortom Ozzy- och Dio-perioderna.
King Diamond - ”Conspiracy”. Danmarks bästa sångare är tveklöst King Diamond. Fjärde albumet ”Conspiracy” är en orgie i falsettsång, gitarrsolon och läskig stämning. Herrejösses, så cool King Diamond är. Skivomslaget kan dessutom tillhöra topp tio råaste någonsin. Dyrka!
Skid Row - ”Skid Row”. Jo, det finns fler låtar med Skid Row än ”18 and life”. Förvisso en av världens bästa hårdrocksballader, men glöm för guds skull inte albumet låten först dök upp på. ”Skid Row” är en av 1980-talets starkaste debutskivor och har inte åldrats en dag.
Aerosmith - ”Pump”. Egentligen gillar jag föregångaren ”Permanent Vacation” bättre men ”Pump” är fin lyssning om man kan svälja hur Aerosmith under 1980-talet nyktrade till, slutade skriva sina egna låtar och putsade bort all smuts. Men inte alls dumt ändå.
Swans - ”The Burning World”. Världens en gång hårdaste, mest högljudda och obehagliga band släppte 1989 en skiva med folkrock. Jo, det är hur konstigt som helst. Dock oväntat bra och mörkt. Innehåller dessutom klassiska och gåshudsframkallande depplåten ”God Damn the Sun. Snyft!