Brev som sägs ha skrivits av Zodiac-mördaren.
Häromdagen tog mitt snart tvååriga barn på sig en tygpåse över huvudet under en intensiv lek. Skrattandes fumlade han omkring i sin självförvållade blindhet. Även jag skrattade högt och tänkte att mitt barn klätt ut sig till Zodiac-mördaren. Men vänta nu. Zodiac-mördaren? Alltså den påstådda person som sägs ha slaktat ett stort antal personer i San Fransisco på 1960-talet och sedan gäckat polis och media med olika skiffer och gåtor skickade med posten? Ja, precis exakt den personen tänkte jag på. När mitt barn klätt ut sig.
Ni förstår, så här är det när ens främsta intressen förutom musik av den mer ovanliga sorten är videovåld och artiklar om seriemördare och andra psykfall. Då byggs det upp andra referensramar, långt utanför normerna.
Jo, det är kanske lite märkligt att associera till en seriemördare när ens barn leker och busar. Men vad ska jag göra? Det är så här jag är. Och det började nog redan vid fem års ålder.
Hemma hos en kompis visades av ett äldre sadistiskt syskon klassiska ”Hajen” på grynig VHS-kassett för storögda mig och min storögda kompis. Med det äldre syskonets förklarande röst som ledsagare tog vi oss igenom filmen. I synnerhet scenen där den stackars båtkaptenen glider ned i hajens mun och blir söndergnagd förklarades in i minsta detalj och det var en blandning av det bästa och det värsta jag någonsin upplevt. Det satte djupa spår. Och det ska nämnas att inga föräldrar var hemma, då hade aldrig denna filmvisning tillåtits. Det var i grund och botten en oerhört olämplig film för små barn.
Hur som helst. Bollen var i rullning och sedan dess har jag alltid sjungit videovåldets ljuva lovsång med klar och hög stämma. Jag fick dock en mindre existensiell kris häromåret efter att i bokstavsordning läst varje Wikipediaartikel om amerikanska seriemördare under några veckors tid. Vad tusan har jag lagt min tid på?