Finns det någon tjusning med VHS? Svar ja.
Jag skrev för några veckor sedan om min kamp för att få en gammal VHS-spelare att sluta leva sitt egna brusiga och hackiga liv och lyda mig istället. Ja, hur har det gått egentligen? Jag förstår att det närts en brännande längtan att få veta om jag lyckats med min strävan.
Svaret är nej, men även ja. Jag gav upp med min befintliga utrustning. Den åkte, som så mycket annat så många gånger förr, till bränngropen där den nu förhoppningsvis malts ned till något typ av fyllnadsmaterial. Slutet gott, allting gott. Men vänta. Jag har något att berätta. Jag snubblade över en bättre begagnad VHS-spelare på loppis för några helger sedan. Vilken lycka! Vilken succé! Vilken framgång!Och den fungerar. Hur bra som helst, till och med.
Bilden är så klar och så skarp som den kan bli med ett gammalt analogt format. Spelaren låter heller inte som en torktumlare och gör inte sallad av kassetterna. Och filmerna sedan. Ja, filmerna! Ni förstår inte hur mycket bra begagnad film det finns att köpa på sig. Skräck, action och våld, våld, våld. Det är som jag brukar säga - Om man är skapt för att njuta så ska man väl ändå njuta? Ja, det är i sanning något att leva efter. För tro mig när jag säger att mycket film faktiskt ser bättre ut när den spelas upp på det format som var standard när filmen släpptes. Effekter som i moderna remastrade och digitaliserade upplagor blir plågsamt plastiga håller faktiskt måttet på ett helt annat sätt. Det är helt enkelt trovärdigare när cenobiterna i ”Hellraiser” rymmer från helvetet på VHS. Eller när Ash i ”Evil dead” svingar sin motorsåg och blodet sprutar i alla riktningar. Det är fredagsmys som fredagsmys borde vara. Mindre trams, mer videovåld.
Ja, det är var verkligen inte allt som var bättre förr. Men det som var bättre var faktiskt så sjukt mycket bättre.