Ozzy Osbourne på scen med Black Sabbath, vars självbetitlade album fyller 50 år.
Ett magnifikt mästerverk fyller år. Häromveckan inträffade ett magnifikt jubileum. Black Sabbaths första album, det självbetitlade mästerverket ”Black Sabbath”, fyllde femtio år. Vilken lycka! Vilken glädje! Och vilken fantastisk skiva det är. Från det inledande åskvädret i till den sista cymbalstöten bjuds man som lyssnare på en tidlös resa genom tid och rum. Albumet är, utan att överdriva, hårdrockens epicentrum. Startpunkten och grundpelaren på vilket allt efterkommande vilar på. Jamen, Led Zeppelin då? De var före! Och Deep Purple?
Ja, jag hör era invändningar. Men det är tonen och attityden, färgen om man så vill, som särskiljer Black Sabbaths första från de andra samtida rockgiganterna. De andra var måhända först, men Black Sabbath skrev regelboken som blev till lag. Så är det bara.
Jag kan själv härleda en tydlig skiljelinje i mitt liv till den dagen då jag tolv år gammal köpte albumet på cd. För tjugotre år sedan ändrades allt jag tyckt och tänkt om musik. Framför mina ögon, eller kanske framförallt i öronen, förstod jag hur otroligt mycket glädje och frihet som finns i kompakt och nattsvart mörker. Musikaliskt mörker, ska tilläggas. Det var först när jag fick smaka på skuggsidan som jag verkligen blev ett med musiken. Och det är en kärlekshistoria som fortsatt till denna dag. Något jag är evigt tacksam för.
Även idag finns det så mycket att hämta ur albumet, trots att jag lyssnat i hundratals timmar förut. Att öppna skivkonvolutet är som att trilla ned i en fallucka och in i en brinnande eld. ”Black Sabbath” är ett album som efter femtio år fortfarande brinner med intensiv hetta. Dessutom, förstå och begrunda att gitarristen Tony Iommi saknar fingertopparna på flera av sina fingrar men ändå spelar gitarr som en gud. Herrejösses.
Så till Tony Iommi, Geezer Butler, Bill Ward och Ozzy Osbourne - ett gigantiskt grattis och tack.