Dennis Fahlgren har konstaterat att han är en ung surgubbe.
Jag erkänner. Jag har blivit en gammal gubbe fångad i en ganska ung mans kropp. Det är en insikt som kommit krypande det senaste året, allt mer och mer. Insikten är hård men samtidigt har den lett till acceptans.
Det började med att jag inte längre kunde se en långfilm eller knappt ens ett avsnitt av en serie utan att somna med hakan vilandes mot bröstkorgen. Det senaste året har jag slagit nytt rekord i att se första halvan av filmer. Mycket frustrerande, och inte ens en munfull med kaffe innan filmtittandet har hjälpt. Jag somnar oavsett film eller dess kvalitet.
Sedan är det frågan om tolerans. Jag har inte längre problem att göra mig ovän med vem som helst över minsta lilla petitess oavsett konsekvenser. Precis som den där otrevliga ålderstigna gubben som bor i varje kvarter eller i varje trappuppgång.
Och nymodigheter. Bespara mig från alla nymodigheter är ni snälla. Jag lyssnar bara på gamla vinylskivor, tittar på mina halva filmer på VHS och jag har inte heller tillgång till bredband i hemmet. All typ av förnyelse och försök till förändring gör att jag instinktivt börjar knorra och göra nja- och njä-läten samt långsamt resa mig upp med hjälp av en bordskant eller stolsrygg och sedan vanka oroligt fram och tillbaka. Ni förstår ju själva hur långt det har gått.
Till sist är det relationen till människor som är yngre än mig själv. Jo, ja. Jag vet att jag inte är så gammal på utsidan, men på insidan värker det så fort jag behöver vara i närheten av någon som är mer än ett eller två år yngre än mig själv. Jag sätter mig direkt på en skyhög häst och försöker dela med mig av högtravande livserfarenheter då ingen som inte är jag lever ett liv med rätt inriktning eller har en ordentlig moralisk kompass.
Snart börjar jag väl gå till banken för att betala mina räkningar också.