Häromveckan spelade jag med mitt band i Stockholm. Och några dagar innan det här i stan på Trästockfestivalen. Det gick bra, var lyckat och kändes i kropp och själ. Bägge gångerna. Både här och där nere. Men det är skillnad mellan vi här uppe och dem där nere. Ja, ni läser rätt. Det är skillnad mellan vi här uppe. Och dem där nere. I Stockholm alltså.
Jag har själv bott där. Men det är knappt så jag minns, om jag ska vara ärlig. Hur som helst. Ibland påminns jag om hur det var. Till exempel, när jag stod på en scen i en källare på Södermalm och lajvade någon slags rockstjärnedröm med mina hårt drillade bandkamrater. Då hör jag hur det tjattras, pratas och samtalas i publiken. Här har jag stigit upp klockan halv fyra på morgonen och kört nästan åttio mil för att spela min svåra och mörka rockmusik, och ni står och pratar som att det är vilken sunkig krogkväll som helst? Ilskan och illviljan rusade i en dryg halv sekund genom min kropp och jag var nära att avbryta mina medmusikanter och skrika rakt ut av frustration. Men då mindes jag. Det är så här dem är här nere. Det var så här på alla spelningar jag gick på när jag bodde här, på alla spelningar jag själv gjorde och det kommer fortsätta under alla spelningar som kommer att hållas i huvudstaden Stockholm. Det tjattras, pratas och samtalas. Det är normalläget. Vi har inte gjort något fel.
Snabbspola bakåt till Trästockfestivalen någon dag tidigare. Publiken här uppe är tyst, lugn och samlad. Förutom någon enstaka byfåne som alltid gormar och skriker - det är alla som spelar musik i den här staden vana vid. Hur som helst. Det har knappast med musikintresse i sig att göra den här skillnaden, det är mer en kultur som finns eller inte finns. Som har fått fäste där, men inte här. Och det är tveklöst den stora skiljelinjen mellan vi och dem.
Dennis Fahlgren