Att vara hemma med ett sjukt barn är en väldigt speciell tillvaro, menar Dennis Fahlgren.
Som förstagångsförälder har jag ganska nyligen fått testa det här med VAB. Det har både sina för- och nackdelar. För det första är barnet sjukt. Stor nackdel. Men man får spendera tid tillsammans. Fördel, såklart. Sedan fortsätter det så. För varje negativ sak finns det något positivt. Och vice versa.
Att leva en ”VAB-lifestyle” under några dagar innebär i stora drag att vardagen skruvas upp ytterligare några steg i hastighet och kontrast. Trötthet och sömn byter plats med lek, hopp och studs lika snabbt som jag vänder vinyler på skivspelaren. Allt sker i ett rasande tempo. Gråt och skratt kan byta plats med varandra snabbare än jag hinner säga ”Black Sabbaths första är den bästa”. Kontraster, som sagt.
Samma sak är det med den egna sömnen. För herregud så utmattad man blir av att leva en stenhård ”VAB-lifestyle”. För precis som med barnets sömnmönster blir det för föräldrarna under nattimmarna korta och intensiva sovstunder så nära döden man kan komma blandat med zombiefierat stapplande i blindo efter muggar med vatten, en och annan napp, hostmedicin och tröstande kramar. Pust! Eller kanske snark.
Jag tror dock stenhårt på att omfamna livsstilen utan rädsla. När man väljer att bli förälder kan man inte låtsas som att det inte kommer bli tufft, hårt och tröttsamt. Allt är dock glömt i samma sekund som barnet vaknar den första morgonen utan feber. Då är det bara att gnugga sig i ögonen, stretcha och klä av sig och hänga bort VAB-kostymen tills den behöver åka fram nästa gång.
Efter regn kommer sol, brukar det heta. Efter några intensiva dagar, där varje andetag skriker ”VAB-lifestyle”, är det som att bli återfödd. Både för stor och liten. Men inte allt för sällan dröjer det tyvärr inte länge innan man själv vaknar på morgonen, nedsmittad och insjuknad i det barnet just tillfrisknat från.