Att samla på skivor kräver tid och engagemang, skriver Dennis Fahlgren.
Som skivsamlare slits man inte sällan mellan hopp och förtvivlan. För varje intressant nätauktion med rätt pris och innehåll finns det mer än tillräckligt många andra klicksugna spekulanter. Många är de gånger då jag i sista sekund förlorat budgivningar på efterlängtade och viktiga mästerverk.
Länge, mycket länge, har ett hål gapat i min skivsamling. Ett hål jag försökt fylla utan att lyckas. Likt ett ont öga har hålet i samlingen stirrat tillbaka på mig. Fyllt mig med skam och ett bottenlöst habegär. Ni förstår säkert att det inte kan handla om någon annan skiva än The Stooges monumentala urvrål ”Funhouse” från 1970. Herregud, vilken skiva.
Likt Black Sabbaths förstlingsverk som avhandlades senast fyller även ”Funhouse” femtio år i år. Hatten av, men det har svidit att inte rakryggat förkunna att skivan står där i samlingen. Ja, annat än på cd då, men det räknas inte i mina umgängeskretsar. Hur som helst. Många och långa är de dramatiska kamper jag genom lidit angående ägandet av ett exemplar i lyssningsbart skick.
Sena kvällar, långa nätter och tidigare morgnar har jag gått bet. Inget av mina bud har varit det vinnande när tiden tickat ned till noll. Fram tills nu. Ett fint exemplar, inte en förstapress men tillräckligt nära, fanns tillgängligt för budgivning. Mitt inre brände. Ni förstår säkert. Ett tidigt bud kastades in för att markera närvaro, pinka in revir och skrämma bort andra intresserade. Men snabbt kom flera motbud. Det hat som blossade upp gentemot de andra som också lagt bud kan inte beskrivas. Men det var dags att spela kallt och inte jaga upp mig. En dag passerade. Två dagar. Sedan, med sylvass precision, kastade jag in ett slutbud med rejäl tyngd och allvar med en sekund kvar.
Priset håller jag för mig själv men jag är äntligen rakryggad, stolt och en vinnare. Jag äger ”Funhouse".