Att samla på skivor och ha barn kan ibland vara en utmaning.
Jag har upptäckt att skivsamling och barn är en inte alltid optimal kombination. Det är så klart otroligt spännande att se sitt barn bli större, lära sig om sin omgivning och börja röra och flytta på sig för egen maskin. Men glädjen har stundvis bytts ut mot svettig förskräckelse när mitt barn med kvicka men oförsiktiga rörelser ryckt i, slitit ut, lyft upp och böjt några av mina dyrbara vinylskivor.
Jösses vad jag slits mellan hopp, förtvivlan, förtjusning och avgrundsdjup ångest när jag å ena sidan gläds något oerhört över barnets fantastiska framsteg men samtidigt vill skydda min skivsamling från samma barn. Problemet är att min skivsamling är placerad i ett hyllsystem som går att nå från golvet.
Detta har sin grund i att samlandet påbörjades långt innan det fanns planer på barn, familj eller ens ett eget boende. Och nu får jag betala priset för min oförmåga att se in i framtiden. Jag skissar dock på ett nytt hyllsystem som är placerat högre upp från golvet, men i nuläget saknas både tid och resurser för att ro projektet i land. Sedan tänker jag inte heller sticka under stol med att det också tar emot att förändra förvaringen av skivsamlingen på grund av att jag har en väldigt tydlig bild av hur jag tycker att en liknande samling ska förvaras och uppvisas.
Som trångsynt konservativ är det svårt med förändring som går snabbt. Speciellt när det kommer till ett område där min målbild är så ristad i sten. Jag har dock fått en del tips om hur jag kan göra och tänka, men ännu har inget alternativ känts helgjutet. Det ska vara på mitt sätt.
Så i nuläget fortsätter jag att vara lika delar kärleksfull förälder och nitisk skivsamlingsbeskyddare som ägnar sig åt snabba lyft och säger saker som ”Oh, ah, oj, nej, vänta lite… Pappa ska bara, oj, nej, så där, oj”.