De flesta som spelar i band kan nog relatera till problemen som alltid verkar uppstå med trumslagare. För det första är det inte lätt att hitta någon som överhuvudtaget spelar trummor tillräckligt bra. Och för det andra är det i det närmaste omöjligt att hitta en trumslagare som går att ha att göra med som person.
Det är inte ens en överdrift. Herregud vad jag har kivats, bråkat, munhuggits och blivit ovän med trumslagare över saker som en basist, gitarrist eller sångare bara skulle rycka på axlarna åt.”Min trumstol vickar för mycket!”, ”Jag ska skriva alla låtar!”, ”Ni får inte repa om inte jag är med!”, ”Jag vill inte spela live!”. Och så vidare. Och så vidare.
Det är ett ändlöst och becksvart mörker att hantera en trumslagares sköra och ofta orimligt uppblåsta ego. Förhoppningsvis hittar man rätt till slut, vilket jag tack och lov gjort. Men det har inte varit lätt, det ska gudarna veta.
Likadant är det genom rockhistorien. Bill Ward i Black Sabbath, John Bonham i Led Zeppelin, Lars Ulrich i Metallica eller varför inte alla turer med trumslagarna i Ramones. Bara för att nämna några bland alla oändligt många fler exempel. Varför blir det då ofta så här?
Ja, jag vet inte om det gäller i alla lägen men min teori är att en trummis upplever att han eller hon drar det största lasset i ett band. Både när det gäller det fysiska uppträdandet och den mängd utrustning och övning som krävs för att inte spela som en kratta. Och faktum är att det under en konsert är, vid sidan av sång, svårast att dölja en trumslagares fel och snedsteg.
Det gör att trumslagarens ego alltid måste smörjas, underhållas och kanske även tämjas för att gå med på riskerna det innebär att vara en grundpelare som andra ska vila på. Och ofta är det nog just så, men minst lika ofta är trumslagarens självbild fullständigt felaktig.