Bjäran fortsätter på sin andra skiva sin egensinniga relation till svensk folkmusik. Är det ens folkmusik med bara en tradlåt resten är nyskrivet av gruppmedlemmarna spelad på saxofon, gitarr, fiol och slagverk? Svaret är enkelt: Jo det är omisskännlig sådan, och ännu bättre än debuten ”Ack ve”. Deras samspel har utvecklats och de är mästare på nyansering, både tonalt och genom att variera sättningen så att alla inte alltid måste höras.
Här hörs bland annat den vackraste hyllning till en Volvo 240 diesel som jag hört, liksom en tribut till bagarstugan där de repade inför denna skiva. Det förlåter ett lite förvirrat texthäfte, där låtordningen inte stämmer med omslaget (eller skivan).
Ulf Torstensson